my story

Den 11 April 2013 ringde jag Äntligen det där samtalet som skulle bli början på något jag funderat på att taitu med i flera års tid, en ADHD utredning.

Som tur är hade jag en väldigt nära vän som precis hade gått igenom precis detsamma, plus några utredningar till.

Så hon, tillsammans med min underbara sambo puschade mig att ringa och rådfråga/boka tid.

Jag ringde, och fick frågan jag var rädd att få, som jag inte riktigt visste hur jag skulle besvara ; Varför tror du att du har ADHD!? Förstod ju såklart att det var en rutinell fråga, men att sätta ord på hela sin personlighet i rätt form, och till någon som man aldrig träffat gjorde mig fruktansvärt osäker, speciellt när jag inte riktigt var säker på om jag sökte för rätt diagnos!? Eller om de ens var något "fel" på mig.

Vilket som, jag förklarade min situation och mina symptom för denne helt okända människa, svaret jag fick löd; Jag tycker absolut att någon läkare ska ta en titt på dig och diskutera eventuell medicinering, jag kommer skicka en remiss så att din vct i din kommun kommer att kontakta dig när tid finnes,  dem har max 3 månader på sig.

Det gick 3 månader, men ingen hörde av sig, kalla mig tålmodig som väntade på ett samtal varje dag i 3 månader, men att vara en "belastning" för någon annan har aldrig varit min grej.

Så jag tog kontakt med psykavd igen, och där fick jag svaret; Men va säger du? Är du säker på att det var de svaret du fick av våran sköterska!? Vi har inget sådant system här, du har Lltså väntat i 3 månader helt i onödan...

Jag var mycket säker.. Så den nya sköterskan tog en ny ansökning om utredning och då var bollen i rullning, jag fick komma på ett möte som bestod av att svara på 18 frågor på ett papper, och ännu en gång förklara varför jag sökt, Att jag inte trodde att dessa kraftiga kontrollbehov, otroliga spontanitet/impulsivitet, hyperaktivitet osv osv inte tillhörde det "normala", & att utanförkänslan och att hela livet känt sig annorlunda mot sina jämnåriga inte var något jag trivdes specielt mycket med. Även de med att aldrig känna sig nöjd med varken sin egen eller andras prestationer eller saker de lyckats genomföra, jag ser alltid att man kan göra bättre ifrån sig, det måste vara därför jag alltid känner att folk har för höga förväntningar på mig, för att jag har de på dem, utan att jag hinner reflektera över det.

vilket fall som helst, i 4 veckors tid nu har jag inte haft någon kontakt med psyk, sista samtalet jag hade ned min sköterska var att jag skulle "stå ut" i 3 månader i väntan att få träffa läkaren så han kunde avgöra om jag var i behov av Concerta,  jag har alltid varit emot medicinering, - det är bara klena människor som tar de för att slippa ta itu med sina verkliga problem, jag hade fel.

i flera månader har jag funderat och bestämde mig tillslut att jag skulle ta emot medicin om läkaren ansåg jag behövde det,  men de visade sig i Fredags när jag ringde till min sköterska eftersom hon inte hört av sig, för att be om hjälp för att jag var inlåst i nån slags bubbla som jag vart fast i ca 4 veckor, att C kunde man inte få fören avslutat utredning, alltså ca 1 år. 

Från att inte vilja ha medicin,  till att inse att man inte kan få hjälp på ännu ca 1 år, allting slocknade på nått sätt, jag vill inget annat än att vara en bra och trygg förälder åt min lilla tjej, och en bra sambo om det ingår, samt att kunna få sitta i soffan o se en film utan att ta 20 bensträckare. Slöterskan återkom efter ca 2 timmar och sa att hon hade rådfrågat adhd-utredaren där på psyk, hon tyckte absolut att jag skulle få någon sorts hjälp under tiden och att för att kunna starta utredningen måste man vara på tiptop, så dem remitterade mig till psykakuten, de lät fruktansvärt drastiskt och jag såg mig själv i tvångströja osv, haha, älskar att överdriva.. sagt o gjort, 3 timmar senare var jag på akuten och träffade en läkare, 15 minuter senare hade jag gått från att inte ta något starkare än Treo, till att ha 4 olika mediciner.mot sömn (sover ca 4-5 timmar/ natt)

Nu har jag gått på Lamotrigin i 2 dygn, alltså jag vet inte om jag inbillar mig, men jag känner mig harmonisk,  inte rastlös, har legat i soffan i 4 timmar nu, inga problem! shit, Fanns de en värld där allt inte gick i 400km/h ? Haha.

detta är liksom

 bara början ju, hur ser världen ut om 1 vecka utifrån mitt perspektiv!? Spännande...

Hello bible! I'll be back!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar